gammalt inlägg från bloggen på lunar

Här följer ett inlägg från min lunarblogg.
Jag skriver om mitt och Michaels förhållande och hur olycklig men samtidigt otroligt lycklig jag var då.
Vi hade då varit tillsammans 2 år.

Visst finns det stunder då man är svartsjuk,
Visst finns det stunder då man önskar att man var ett par år äldre,
Visst finns det stunder då man bara vill släppa allt och gå,
Visst finns det stunder då man vill att allt ska vara mycket bättre än vad det är..

Jag är 16, han är 36. Jag vet vad alla tänker då, "Han kan ju vara din pappa, Han är ju en gammal gubbe, Han är ju för gammal för dig" etc..

Så tänkte jag också, det är en stor åldersskillnad mellan mina föräldrar också, och jag funderade alltid på hur mamma kunde vara tillsammans med en sån gammal gubbe. Vad såg hon hos pappa egentligen? Hade dem ens samma intressen? Vad tyckte mormor och morfar? Vad sa mammas kompisar? etc.. Men nu när jag själv är i den situationen så förstår jag, det är precis samma kärlek som mellan två jämnåriga.

Vi höll det hemligt, ett rätt så långt tag, innan vi berättade om oss för någon. Vi ville först se om det blev något allvarligt eller bara var en s.k. "fling". Vi vågade inte visa vår kärlek offentligt och om vi höll i handen gömde vi det så gott det gick. Efter ett tag fick hans "vänner" reda på det. Han ex ringde till honom och snackade massa skit rent ut sagt. Påstod att hon inte fick träffa "deras" katter efter de gjort slut, att han säkert varit kär i mig sedan jag var 10, att han var pedofil etc.. Många av hans kompisar slutade höra av sig och vissa avslutade bekantskapen. I såna stunder lär man sig, och vet vilka som är ens riktiga vänner. Vilka som stannar eller går helt enkelt. Vi hade det väldigt jobbigt ett tag och jag vågade inte riktigt ännu berätta för mina vänner om oss. Om någon ringde, när jag var hos honom, sa jag "Jag är hos en kompis i stan, så jag kan inte träffas". Ibland träffade jag t.o.m. några på bussen när jag satt med honom, jag påstod att det var "min pappas kompis, min morbrors kompis eller något liknande". Jag var så enormt rädd att bli ensam, utan vänner. Det är värre bland ungdomar, än bland vuxna, när man pratar om åldersskillnader. Efter ett tag var jag så kär att jag kände att jag sket i vad mina vänner sa, jag älskade honom och om de inte gillade det, fick de gå helt enkelt. Jag varken orkade eller ville ljuga mer. En del av mina vänner, riktiga vänner, önskar jag att jag sagt det till tidigare. Det var en som sa till mig "Varför berättade du inte om din pojkvän för? Jag trodde vi litade på varandra och sa allt, Men nu vet jag inte om vi var så bra kompisar som jag trodde". Jag blev stum, jag blev så jävla ledsen. Efter det har det aldrig blivit detsamma mellan oss, men vad kan jag säga, jag var rädd, för att bli ensam. Många av er tänker säkert, "Vilken idiot, vänner kommer före kärleken, hon borde sagt något". Men ni vet inte riktigt hur det är..

En s.k. vän, som var en av de personer jag har värderat högst i mitt liv, var en sådan som gick. Vi umgicks varje dag under en lång tid, sen konstigt nog, när sommarlovet började, gled vi isär lite. Men iallafall, jag berättade för henne, och hon blev helt paff. När jag senare skrev till henne om att jag saknade henne och gärna ville börja ses igen och ta igen lite missad tid påstod hon att vi gick i helt olika skolor och levde helt olika liv, så det skulle ändå inte funka.. Olika skolor hade vi gått på hela tiden, och olika liv?! Visst, vi var kanske lite olika, men vi funkade ju ihop under en väldigt lång tid. Jag är nästan 100 % säker på, att hon inte ville umgås med mig pga. min pojkvän. Jag blev otroligt ledsen och ännu mer osäker.

Under en längre tid var jag osäker, alla mina vänner var inte medvetna om åldersskillnaden, bara de närmsta som jag verkligen ville veta om det accepterade, vilket de gjorde, det kändes som en stor sten föll av min axlar..

När det gått ett och ett halvt år ungefär, fick några i klassen reda på det. Det vart förhör direkt och sedan var expressen igång på skolan. Under bara några timmar visste halva skolan, snart var hela skolan medvetna om det. Varje gång jag gick genom en korridor, i matsalen eller någon annanstans, kändes det som om alla stirrade. Vissa skrek "Är det du som är Natalie?, Är det du som har en 30 årig pojkvän?, HAHA, Natalie, är det du? etc.. Jag låtsades som ingenting och ignorera dem, men inuti mig rev varje ord i hjärtat. Jag ville inte att folk skulle håna mig. Det vill väl ingen, men visst, jag hade förberett mig på det, eftersom han är 20 år äldre.

Att han också, från början, var min morbrors vän gjorde inte saken lättare. Min morbror är riktigt känslig när det gäller åldersskillnad. Min kusin är också tillsammans med en äldre man, och min morbror var väldigt mycket emot dem. När han sen fick veta om oss, blev han rasande. Det var många bråk mellan min morbror och honom. Jag blev ännu mer osäker och rädd. När han väl insåg att vi verkligen älskade varandra accepterade han det och nu är det riktigt bra.

Om någon hade frågat mig för 3 år sedan om jag skulle vilja bli tillsammans med en äldre kille hade jag förmodligen svarat nej, men, jag fastade för honom och idag är jag lyckligare än någonsin.

Han har stärkt mitt självförtroende, han älskar mig och uppskattar mig. Detsamma gäller mig, Jag älskar honom verkligen och skulle aldrig vilja byta ut honom, trots det jag skrev högst upp. Alla har vi våra smågräl, men det är så få gånger och så liten tid av livet att det bra övervinner allt sånt. Han är den rätta och jag vill gå hela vägen med honom, om det blir så får tiden bestämma men som det känns nu, kommer det bli så.

Och nu undrar ni säkert över - mina föräldrar är det ålderskillnad mellan, min kusin och hennes kille är det åldersskillnad mellan (hon 30 och han 52 ungefär), och sedan jag och min pojkvän. Det är tre helt slumpmässiga förhållanden och ingen av oss är "svaga för äldre män", utan det har bara blivit så helt enkelt.

Jag skriver inte det här för att jag vill ha sympati, eller för att folk nu ska ösa över mig med ännu mera elaka kommentarer, utan för att lätta på hjärtat helt enkelt.

Michael är nu ute och festar, jag har inte åldern inne och får därför stanna hemma. Det känns piss, men jag litar på honom och han kommer snart hem förhoppningsvis. Då blir det mys - INTE. Han kommer somna som en stock, vilket jag nog också snart gör.

-/ N


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0