Stress..
Jag är en person som är enormt impulsiv. Får jag för mig något så vill jag att det ska ske direkt, helst igår eller för en vecka sen. Detta gäller inte bara om jag hittar en snygg väska på stan som jag vill ha utan det gäller allt! Kärlek, jobb etc. etc.
Just nu har jag en anställning hos Bemanningsproffsen ute på Stadiumlagret till den 13 juni, det är ändå en bit kvar tills den tar slut så jag borde inte se något problem på jobbfronten än. Men ändå så gör jag det.
Jag började där för att jag hade tröttnat på kockyrket som jag egentligen bör hålla på med efter en treårig utbildning på hotell&restaurang programmet. Nu längtar jag tillbaka till att vara kock och få jobba med någonting kreativt och skapande. Men jag har ingen aning om hur länge jag vill jobba med det, det jobbiga är att jag säkert tröttnar efter en månad i köket..
Frågan är vad jag ska satsa på efter Stadium?
Jag hade tänkt att flytta ner till Göteborg eller Malmö och ge kockyrket en chans. Det känns som om det krävs en storstad för att få mig motiverad till det. I Norrköping finns inget att hämta när man är kock, dessutom skulle det vara sjukt kul att flytta till en större stad med nya människor och äventyr!
Men som sagt, jag måste försöka hejda min impulsivitet. Jag har, med stor sannolikhet, i alla fall 2 månaders jobb på ett ålderdomshem här i Norrpan. Då vore jag ju egentligen dum som tackade nej till det för att hoppas på att få ett kockjobb i Malmö eller Götet..
Jag har även funderingar på att studera till Undersköterska i höst. Inom i alla fall en tre års period så kommer dem skrika efter undersköterskor inom vården. Utbildningen tar ca 1,5 år och under tiden kommer jag, med stor sannolikhet, kunna jobba extra både på ålderdomshemmet och på dagis.
Jag har hela livet framför mig, men ändå stressar jag upp mig själv för att jag vill att allt ska ske direkt, NU!
Det är den inre stressen som är farlig, men jag kan inte hjälpa det..
Jag är förvirrad, stressad och har ångest.
Istället för att glädjas åt att jag har gått ner drygt tio kilo i vikt, har ett jobb och lön som rullar in varje månad och dessutom underbara vänner och familj.
Varför ska det vara så svårt att glädjas åt det man har, åt sina framgångar..?
Schizofreni..?
Jag gillar människor som trots ålder kan behålla barnet inom sig. Sånna som kan bjuda på sig själva och göra saker utan att tycka det är pinsamt.
Det känns som om allt blir så mycket roligare då!
Men på något sätt känns det som en viss grad av schizofreni, speciellt när man kan gå från att beté sig som ett barn till att "bli vuxen" på bara några sekunder.
Det är som om ena hjärnhalvan förblir barn medans den andra växer upp, och den måste hela tiden påminna "barn-halvan" om att vi faktiskt är vuxna.
För att ge ett exempel:
Efter jobbet idag åkte jag till min otroligt fina vän Vicy. Vi skulle ha en försenad alla hjärtans dag-dejt tillsammans, mat och bio stod på schemat. Vi begav oss till stan för att äta, sallad på Paus blev det. Vid sju-tiden var vi klara och insåg då att det inte går några filmer förrens nio, så vi sköt upp det till Fredag. Jag skulle gå till spårvagnen och Vicy skulle hyra filmer på Ica, så jag följde med dit eftersom det ligger på vägen. När hon hyrt filmerna ställde vi oss utanför för att "ta farväl". Vicy står då och leker med en sån där böjbar skylt som brukar finnas utanför matbutikerna. Hon böjer på den och har till och med upp benet på den. Helt plötsligt säger hon "Haha va fan gör jag, jag är ju 23". Sjukt rolig kommentar som kom från ingenstans!
Drygt två år senare..
När jag skrev sist hade jag pojkvän, gick fortfarande i skolan och var allmänt förvirrad när det gällde vad jag ville göra med mitt liv. Men mycket har hänt sen dess...
Jag flyttade ihop med och förlovade mig med min dåvarande kärlek.
Jag är ingen person som vill vara ensam, jag vill ha ett förhållande.
Jag känner mig klar med festande och allt sånt. Jag känner mig helt och hållet redo för barn och för att stadga mig. Det skulle inte göra mig något att inte ha friheten till att gå ut varje helg, eller göra vad jag vill när jag vill.
Jag hoppas att jag snart kan hitta mig en man som ville ha allt med mig.
Love <3
smsfråga till 118 100 - Vem är Natalie Filipsson?
Nja, bästa vet jag inte men Bild var kul. Musik var dock mitt bästa ämne.
Jag undrar var dem får tag på informationen?
Skumt är det iaf..
-/ N
gammalt inlägg från bloggen på lunar
Här följer ett inlägg från min lunarblogg.
Jag skriver om mitt och Michaels förhållande och hur olycklig men samtidigt otroligt lycklig jag var då.
Vi hade då varit tillsammans 2 år.
Visst finns det stunder då man är svartsjuk,
Visst finns det stunder då man önskar att man var ett par år äldre,
Visst finns det stunder då man bara vill släppa allt och gå,
Visst finns det stunder då man vill att allt ska vara mycket bättre än vad det är..
Jag är 16, han är 36. Jag vet vad alla tänker då, "Han kan ju vara din pappa, Han är ju en gammal gubbe, Han är ju för gammal för dig" etc..
Så tänkte jag också, det är en stor åldersskillnad mellan mina föräldrar också, och jag funderade alltid på hur mamma kunde vara tillsammans med en sån gammal gubbe. Vad såg hon hos pappa egentligen? Hade dem ens samma intressen? Vad tyckte mormor och morfar? Vad sa mammas kompisar? etc.. Men nu när jag själv är i den situationen så förstår jag, det är precis samma kärlek som mellan två jämnåriga.
Vi höll det hemligt, ett rätt så långt tag, innan vi berättade om oss för någon. Vi ville först se om det blev något allvarligt eller bara var en s.k. "fling". Vi vågade inte visa vår kärlek offentligt och om vi höll i handen gömde vi det så gott det gick. Efter ett tag fick hans "vänner" reda på det. Han ex ringde till honom och snackade massa skit rent ut sagt. Påstod att hon inte fick träffa "deras" katter efter de gjort slut, att han säkert varit kär i mig sedan jag var 10, att han var pedofil etc.. Många av hans kompisar slutade höra av sig och vissa avslutade bekantskapen. I såna stunder lär man sig, och vet vilka som är ens riktiga vänner. Vilka som stannar eller går helt enkelt. Vi hade det väldigt jobbigt ett tag och jag vågade inte riktigt ännu berätta för mina vänner om oss. Om någon ringde, när jag var hos honom, sa jag "Jag är hos en kompis i stan, så jag kan inte träffas". Ibland träffade jag t.o.m. några på bussen när jag satt med honom, jag påstod att det var "min pappas kompis, min morbrors kompis eller något liknande". Jag var så enormt rädd att bli ensam, utan vänner. Det är värre bland ungdomar, än bland vuxna, när man pratar om åldersskillnader. Efter ett tag var jag så kär att jag kände att jag sket i vad mina vänner sa, jag älskade honom och om de inte gillade det, fick de gå helt enkelt. Jag varken orkade eller ville ljuga mer. En del av mina vänner, riktiga vänner, önskar jag att jag sagt det till tidigare. Det var en som sa till mig "Varför berättade du inte om din pojkvän för? Jag trodde vi litade på varandra och sa allt, Men nu vet jag inte om vi var så bra kompisar som jag trodde". Jag blev stum, jag blev så jävla ledsen. Efter det har det aldrig blivit detsamma mellan oss, men vad kan jag säga, jag var rädd, för att bli ensam. Många av er tänker säkert, "Vilken idiot, vänner kommer före kärleken, hon borde sagt något". Men ni vet inte riktigt hur det är..
En s.k. vän, som var en av de personer jag har värderat högst i mitt liv, var en sådan som gick. Vi umgicks varje dag under en lång tid, sen konstigt nog, när sommarlovet började, gled vi isär lite. Men iallafall, jag berättade för henne, och hon blev helt paff. När jag senare skrev till henne om att jag saknade henne och gärna ville börja ses igen och ta igen lite missad tid påstod hon att vi gick i helt olika skolor och levde helt olika liv, så det skulle ändå inte funka.. Olika skolor hade vi gått på hela tiden, och olika liv?! Visst, vi var kanske lite olika, men vi funkade ju ihop under en väldigt lång tid. Jag är nästan 100 % säker på, att hon inte ville umgås med mig pga. min pojkvän. Jag blev otroligt ledsen och ännu mer osäker.
Under en längre tid var jag osäker, alla mina vänner var inte medvetna om åldersskillnaden, bara de närmsta som jag verkligen ville veta om det accepterade, vilket de gjorde, det kändes som en stor sten föll av min axlar..
När det gått ett och ett halvt år ungefär, fick några i klassen reda på det. Det vart förhör direkt och sedan var expressen igång på skolan. Under bara några timmar visste halva skolan, snart var hela skolan medvetna om det. Varje gång jag gick genom en korridor, i matsalen eller någon annanstans, kändes det som om alla stirrade. Vissa skrek "Är det du som är Natalie?, Är det du som har en 30 årig pojkvän?, HAHA, Natalie, är det du? etc.. Jag låtsades som ingenting och ignorera dem, men inuti mig rev varje ord i hjärtat. Jag ville inte att folk skulle håna mig. Det vill väl ingen, men visst, jag hade förberett mig på det, eftersom han är 20 år äldre.
Att han också, från början, var min morbrors vän gjorde inte saken lättare. Min morbror är riktigt känslig när det gäller åldersskillnad. Min kusin är också tillsammans med en äldre man, och min morbror var väldigt mycket emot dem. När han sen fick veta om oss, blev han rasande. Det var många bråk mellan min morbror och honom. Jag blev ännu mer osäker och rädd. När han väl insåg att vi verkligen älskade varandra accepterade han det och nu är det riktigt bra.
Om någon hade frågat mig för 3 år sedan om jag skulle vilja bli tillsammans med en äldre kille hade jag förmodligen svarat nej, men, jag fastade för honom och idag är jag lyckligare än någonsin.
Han har stärkt mitt självförtroende, han älskar mig och uppskattar mig. Detsamma gäller mig, Jag älskar honom verkligen och skulle aldrig vilja byta ut honom, trots det jag skrev högst upp. Alla har vi våra smågräl, men det är så få gånger och så liten tid av livet att det bra övervinner allt sånt. Han är den rätta och jag vill gå hela vägen med honom, om det blir så får tiden bestämma men som det känns nu, kommer det bli så.
Och nu undrar ni säkert över - mina föräldrar är det ålderskillnad mellan, min kusin och hennes kille är det åldersskillnad mellan (hon 30 och han 52 ungefär), och sedan jag och min pojkvän. Det är tre helt slumpmässiga förhållanden och ingen av oss är "svaga för äldre män", utan det har bara blivit så helt enkelt.
Jag skriver inte det här för att jag vill ha sympati, eller för att folk nu ska ösa över mig med ännu mera elaka kommentarer, utan för att lätta på hjärtat helt enkelt.
Michael är nu ute och festar, jag har inte åldern inne och får därför stanna hemma. Det känns piss, men jag litar på honom och han kommer snart hem förhoppningsvis. Då blir det mys - INTE. Han kommer somna som en stock, vilket jag nog också snart gör.
-/ N
jag är medmänsklig
Fick då veta att min, sedan 8 år tillbaka, avlidne morbror Lasse var homosexuell (nästan 100% säkert, de fick dock aldrig veta det innan han dog men mycket tyder på det).
Min reaktion var "VA?! va kul :)"
Jag har absolut ingen fobi för homosexuella, tvärtom.
Jag tycker alla har rätt till ett bra liv, giftemål och barn.
ÄNTLIGEN får homosexuella gifta sig!
Jag menar, de är människor precis om oss!
Och inte fan behöver barnet bli mobbat för att han eller hon har två mammor eller pappor.
Jag har varit mobbad större delen av min skoltid pga av lite fett på kroppen - med en mamma och en pappa.
Jag har alltid funderat på varför Lasse inte hade tjej eller så.
Han var ju ändå bara 47 år när han dog så han hade ju halva livet kvar.
Men jag hade aldrig en tanke på att han kunde vara homosexuell, det blev en liten surprise kan man säga.
(JAG HAR DÄREMOT STOR FÖRSTÅELSE FÖR ATT ANDRA TYCKER ANNORLUNDA, ALLA FÅR HA SIN EGNA ÅSIKT!)
Undra vad som händer ikväll - Mjölby eller inte?
Bella vill ha med mig på fest i Mjölby.
Hon ska köra och vara nykter... hm, vi får se!
-/ N
Kärlek <3
Jag var hos Filip igår och pratade ut, om hur vi ska ha det i fortsättning och så.
Efter det låg vi bara och höll om varandra i flera timmar.
Kändes sjukt skönt.
När han kysste mig fick jag fjärilar i magen, precis som när man är nykär, att kärleken kan vara så stark efter tre och ett halvt år är otroligt.
Och sen när jag åkt hem fick jag ett sms:
"Hej pluttis. du glömde en sak nyckel till mig, sov så gott. Love you"
Vad kan jag säga, han är underbar helt enkelt!
Vill aldrig uppleva de känslorna jag kännt de senaste dagarna!
Dagarna har varit som en evighet.
Det var som när jag pratade med Bella och Vicy i måndags och sa att jag inte pratat med Filip sen i söndags.
De bara garva och typ: "Vadå? på en dag menar du?"
Jag har helt tappat greppet om tid och så. En dag kändes liksom som en evighet.
Ne, nu är allt bra och jag älskar honom, av hela mitt hjärta <3
Tack alla som funnits där för mig, ni är underbara!
-/N
everybody hurts...
Det har varit en känslomässig berg-och-dalbana.
Många tårar har runnit nerför mina kinder.
Jag har varit enormt disträ, jag har kommit på mig själv sittandes och bara stirra in i väggen.
Huvudet har varit fullt av tankar som gjort att jag fått ont i magen och varit jätte trött.
Igår somnade jag efter skolan vilket jag inte brukar göra.
Imorgon gäller det, då ska jag till kungsgatan 21 och för första gången på drygt 3 år kommer jag dit utan nyckel och måste därför ringa/knacka på.
Tanken på det är hemskt, och bara det gör mig nervös..
Jag har föreställt mig allt jag ska säga och vad han kommer säga tusentals gånger.
Utan att jag ens vill så finns det i huvudet, och det snurrar som en tornado.
Det hemska är att jag vet att jag inte är den enda som mår dåligt, vi är faktist två,
men jag tog steget därifrån..
Nu är det så svårt att inte höra av sig varje dag som man brukar, och saknaden växer.
Jag skulle bara vilja springa, allt vad jag orkar, knacka på och omfamna dig.
Jag vill bara att allt ska lösa sig, för jag älskar dig <3
-/N
Spice Girls
Ni ser väl att vi är Spice Girls? Likheten är ju slående!
Ronja - Geri, Jag - Mel B, Victoria, Bella - Emma och Hanna J - Mel C (även Hanna G var med ibland som Victoria)
Underbar tid, vi levde oss verkligen in i rollerna och tänkte även sätta ihop en pjäs då vi skulle sparka ut Geri pga graviditet och visa i vårt bostadsområde, detta var på blodigt allvar!
Jag saknar er tjejer <3
-/ N
4 dagar kvar i skolan..
Jul är den absolut bästa tiden på året, myspys hela tiden.
Nu har vi bara 4 dagar kvar i skolan också.
Måndag - Iv-val som vanligt - Engelska och Matte B
Tisdag - Städdag *Urk
Onsdag - Hela skolan har fotbollsturnering på F13, kom och kolla :D
Torsdag - Avslutning - Som ordförande i elevrådet ska jag tydligen säga ett par väl valda ord inför resten av skolan och tända ett av ljusen i den gigantiska adventsljusstaken . De andra som ska tända är Rektor Thommy, Biträdande rektor Mats, Studierektor Lars. (I have no idea of what I'm going to say... :)
Idol-final ikväll - YES!
Skulle sett den men Johanna, men som vanligt fick det ett abrupt slut och hon är nu i Östersund, igen.
Hon kommer aldrig hit mer, och jag hatar att min bästa vän försvann, hon hade blivit som en syster.
Jag saknar dig redan, och jag älskar dig. Du är bäst tjejen <3
(snart kommer jag och hälsar på)
Ibland känns allt bara skit, då känner jag mig otroligt svag.
Jag hatar dig, det bara växer och växer. Kan du inte sluta? Snälla?
I dessa lägen skulle jag behöva en vän att prata med, en sån som man kan ringa till närsomhelst och bara prata.
Jag saknar tiden förr, då man hade sina barndomsvänner på ett och samma ställe, lekte Spice Girls och hade otroligt kul.
Dock är jag glad att jag är den jag är idag, jag har uppnått mycket och har mål jag strävar mot även om jag längtar tillbaka till barndomstiden. Men nu är det 18-årsdagen jag längtar till :)
Jag är otroligt lycklig över att jag har min pojkvän vid min sida, snart är det 4 år och jag älskar dig.
Utan min mamma hade jag inte klarat mig, hon är min bästa vän.
Bröder - Eric och Jesper <3
Den 14 december har vi julkonsert i Skönbergakyrka i Söderköping klockan 19.00
Hoppas det lyckas!
-/N
miss you like crazy <3
Varje dag önskar jag att allt löser sig, och på ett eller annat sätt löser det sig, det vet vi eller hur?
Jag är så glad att du orkar kämpa på och att du ändå, har kul med vänner och familj.
Du är bäst, syster <3
-/N
Nero <3
igår var vi hos Sandra, laga käk och spela spel. Myste och hade trevligt. Tack tjejer! <3
Idag åkte vi till Ange för att hälsa på deras nya söta hund och titta på hennes gerbiler.
Jag fick plötsligt med mig ett marsvin hem som Simone inte kunde och ville ha längre.
Så numera bor Nero i mitt rum, och han är super söt. Bild kanske kommer senare :)
Puss och godnatt -/N
I fucking hate love sometimes...
Jag vill vakna upp imorgon till en helt vanligt vardag, då ni är kära och älskar varandra.
Oavsett vad som händer mellan er så måste vi hålla kontakten.
Vi bor ju ändå i samma land och du är alltid välkommen hit.
Våran dörr står alltid öppen det vet du!
Du är och kommer alltid vara som en syster för mig, du är bäst.
Och bror, jag finns alltid här för dig.
Det viktigaste är att du mår bra!
Ne, nu ska jag gråta en skvätt till.
Efter det kanske det blir Greys Anatomy och Bonde söker fru repriser, om jag orkar, i min ensamhet.
Jag älskar er båda!
-/N
:-/ <3
Jag hoppas att han ändrar sig.
Du har blivit en del av våran familj nu och det gör ont i hjärtat att bara tänka...
Tänka på att detta kanske får ett olyckligt slut och att du åker hem och inte kommer tillbaka.
Hur som helst kommer du alltid betyda mycket för mig syster.
Jag älskar dig, -/N